Emilias dagbok

Aj min kropp, kan det vara fysiskt möjligt att ha konstant mjölksyra? Bara cykelturen till och från skolan fick mina leder att ömma, kände mig inte bara skakig utan något gammal när jag trampade på som en dåre i nedförsbacke. Kom hem från ett patetiskt försök till kondition på gymmet, som istället för en rytmisk och stabil löpning slutade med ett par spagetti-ben på löpbandet som inte alls kände någon takt till musiken. Folk undrade väl vem som släppt in en mentalpatient på gymmet. Avslutade passet lite hastigt med rygg och mage innan jag med andan i halsen trampade hem en halvtimme senare. Stormade in i lägenheten och fick med nöd och näppe av mig skorna, svajade till av ansträngningen det krävde och klunkade i mig en kopp kaffe (som jag egentligen inte dricker) innan jag satte igång med tvätten.

Genomgår någon sorts livskris har jag lurat mig själv, och vågar bestämt inte erkänna att min kropp bara säger ifrån och vill ha vila från träning. Börjar jag bli gammal? Sedan när behöver jag vilodagar? Jag minns det som igår när jag och Anna körde BodyPump sju dagar i veckan och samtliga dagar innehöll även vinkvällar. Jag minns hur vi spenderade hela dagar på Pizzan's balkong och drack hejdlöst många xider innan jobbet. Vad hände med den Emilia? Vad hände med den galna tiden? Antar att det har med åldern att göra, och bara tanken orsakar tre djupa rynkor i pannan som jag förmodligen aldrig kommer bli av med utan botox. Min högra hjärnhalva som alltid gått på fullvarv börjar sakta men säkert tas över av den vänstra. Att jag hellre stannar hemma och ser på film än går ut känns skrämmande samtidigt som jag absolut inte vill göra någonting annat. Herregud, man är ju inte fjorton längre, man är ju faktiskt 22 år gammal. Eller så är det helt enkelt så att vi behöver komma ur den här vinterdepressionen och få vår igen.