Emilias dagbok

Att ta färjan ut till Hönö, mitt barndomshem, där havet är varmare än någon annanstans och där klipporna är glödheta av solen och där blåmusslorna tar upp hela strandkanten - då mår man. Och när hjärtat blöder är det alltid en värme i att komma hem och få sätta sig på altanen, få grillad mat serverad och ha sin bästa barndomsvän intill sig. Och när kvällen och ensamheten kryper sig på i mörkret är det ändå underbart att trots allt känna att man lever och har så fina människor omkring sig. Och någonstans där på vägen så gäller det att inse att det inte går att sakna någon så hjärtat gråter när det inte finns något där att sakna. Jag har bara ett liv och det tänker jag leva, tillsammans med de som inte vill mig något ont eller skulle kunna skada mig. Peace and love.