Emilias dagbok

Förra inlägget kan ju ungefär slänga sig i väggen kort och gått. Mina låga förväntningar på lägenheten var inte tillräckligt låga. Att se en potential att skapa ett rum i spets och romantik var inte bara ett önsketänkande, utan blev också lika sannolikt som att jag skulle tillbringa en endaste sekund mer i det huset. Ja, ungefär så illa var det. Jag vet att jag är pedant, men inte ens Död Mans Kista hade velat bosätta sig där! Efter att ha ringt besiktning som kom dit och konstaterade att ingen flyttstädning hade gjorts erbjöds jag pengar i ersättning. Med femton klumpar i magen godtog jag detta och begav mig till affären för att fylla en korg med rengöringsmedel. Mitt i kassan ringde Lotta, som efter att ha fått flertal primitiva känslo-sms av mig, gav mig kommando "stanna där, jag kommer med en gång". Med detta sagt släppte jag allt - bokstavligt talat. Jag lämnade korgen med alla varor och bara gick. Känslan av att ha blivit räddad från min egen död går inte att beskrivas bättre. Lotta hämtade upp mig och vi slirade demonstrativt in utanför hyresvärden och Lotta uppmande mig att säga upp lägenheten. Detta sagt detta gjort! Därefter besökte vi lägenheten så att Lotta skulle få se hur pass äcklig den var, vilket jag fick bekräftat då Lotta knappt hann in innan hon sprang ut därifrån med kräkkänslor.

Efter en skrattattack åkte vi till en annan lägenhet som jag fått nycklarna till när jag var och sa upp lägenheten. De hade en som flyttat ut dagen innan och ville jag ha den så kunde jag få den med en gång, kanon tänkte vi! Har dessutom bott där under mitt första år i Linköping (kommer ni ihåg mitt korridorsrum jag hade?) så hoppet was back och vi åkte för att kika på den. När jag låste upp dörren och rummets stank välkomnade oss var jag alldeles för ledsen för att gråta. Vi började garva. Det låg gamla strumpor i hallen, dammtussarna var större än själva mig, sängen var täckt av tusentals små svarta krulliga hår, gamla schampooflaskor låg kvar - vi blev nästan oroliga att någon bodde kvar - och utan att behöva säga mer förstår ni att det var katastrof. Med noll energi och överseende slirade vi tillbaka till hyresvärden, la ut vår besvikelse och gick därifrån. Istället för att sörja så firade vi, vi åkte hem och åt pizza, tog ett glas vin, köpte godis och kollade på en tjejfilm :) Jag är oerhört glad att vi gjorde som vi gjorde, tanken att jag skulle sova där igår fick mig att börja gråta. Jag vill inte bo i sunkiga Ryd, deras standard på lägenheter är fruktansvärd och att man inte ens kan få en ren lägenhet är katastrof med tanke på den höga hyran. Det lite komiska är ju att jag nu betalar närmare tre tusen för att slippa bo där. Haha.

Nu ska jag söka ett rum eller en etta utanför Ryd, helst i stan eller i närheten av centrum, och tills dess bor jag kvar här hos syrran. Så var det med den historien ;)