Emilias dagbok

Mannen har gått och skaffat linser! Äntligen kan man slippa de där glasögonen till irritationsobjekt som ständigt förstör en öga-puss-situation eller drar till sig fettfläckar av min feta näsa som ständigt är ivägen och kladdar ner allt som kommer i dens väg! Men utan glasögon blir han sådär oskuldsfull och liten, jag vill bara ta honom i min famn och tala om att allt kommer ordna sig!! Hans ögon blir så små att jag behöver ta fram ett förstorningsglas för att hitta ögonkontakt. Men han är en vuxen karl nu som övat och väntat i över tio år på att bli lins-mogen, så grattis älskling! Men glasögonen får nog hänga på ibland ändå. För att kunna se så där viktig ut vid arbetsintervjuer. För att se sådär tankfull ut då glasen tvättas med kanten på skjortan medan en lång konstpaus utförs i ett tal. Eller när glasögonen glider ner på nästippen och ögonbrynen höjs i en extremt auktoritär roll, och bara jag hör Emilia så känns det genast som jag gjort något dumt och ska skickas till rektorn. Ja, linser i all ära. Men glasögon ger makt.